Det var iallafall min tanke. Sen kom verkligheten och trängde sig på och svich så försvann det. Det började halv två i natt, när Mr Bíg ringer och säger att det hänt nått med hans bror och massa människor på stället de är på, han tänkter ta med lillebror hem. Jag frågar varför de inte åker hem till honom i stället eftersom han var så full, men det gick tydligen inte. Mer får jag inte ur honom för han blir sur när jag säger att han är full.

Mr Big kommer hem en kvart, tjugo minuter senare. Själv, men han springer ut och in med jämna mellan rum så jag börjar undra om han lämnat lillebror i porten eller liknande. Halv åtta på morgon får jag veta att så inte är fallet för då ringer lillebrors tjej och undrar om Mr Big vet vart sin lillebror tagit vägen. Det sista hon hörde av honom var ett telefonsamtal klockan halv sex där han sa att han sitter hos polisen efter att ha blivit gripen. De turas om att ringa polisstationer men han är inte på någon av dem. Oron börjar bli stor och det är väldigt jobbigt när ingen verkar komma ihåg något från slutet på kvällen. Det ska man tydligen inte räkna med när ett gång 30-åriga gubbar varit ute. Det dröjer till halv tre innan de lyckas få något livsteckan från lillebror. Han sitter på Mariaakuten och får komma hem men han kan inte svara på några frågor heller. Suck, pojkar, så tycker de att det är konstigt att man är orolig när de går ut.

Jag hann få reda på att allt rett ut sig precis innan jag var tvungen att åka till samlingen. Vi hade en viktig 6 poängs match mot Älvsjö att spela. Det var kul och jag gjorde mål. Den slutade 8-3 och våra tre sista satt i öppen kasse. Det var dock inte mitt...:)

Jag hann nästan bara komma hem och duscha sen ville Mr Big gå och sova. Där rök min svullomyskväll som jag hade förberett.

Nu är det bara fem arbetsdagar kvar innan man får åka iväg en vecka till sol och bad och förhopningsvis lung och ro. Jag ser fram mot en lung jobbvecka...Ha!

Tills nästa gång...ta ta.