När man inte ens vaknar på morgonen. Inte för att du är så trött så du inte hör väckarklockan utan för att du inte har somnat ännu. När livet är som en hink med iskallt vatten som hela tiden välter över huvudet på dig. Inte orättvisst, bara fel och jobbigt och troligen är allt mitt eget fel. Som att trampa i kvicksilvet och inte veta hur jag ska ta mig upp för att andas.

Dagen höjdpunkt var lunchen. En dag som kommer arkiveras i mitt minne som en dag jag var oerhört tacksam att jag inte började gråta är snart över. Ska jag vara tacksam att allt kommer på en gång? Ibland känns det som så. Att man nästan håller på att knäckas, men överlever. Nästa dag kan solen skina igen, utan ett enda moln på himlen. Det kanske är bättre än att det är lite småmolnigt hela tiden.

Hur som helst är jag så tacksom för dessa små änglar till arbetskamrater jag har som jag kan spy min bitterhet över. Som inte bara håller med utan dessutom har lika mycket bitterhet själva att spy ut. Då mår jag så himla mycket bättre....:)  

Just idag är sån pissig dag att ett par nya sneakers hade varit en glädje. Gärna dessa små godingar. Men eftersom jag inte är rik som ett troll får det vänta. Tills lite senare...:)

Nej, sista rycket innan jag kan lämna skitskeppet! Tills nästa gång....ta ta.