I morse klockan 8:20 var det dags för min lilla pärla att för första gången granskas ingående, för att se om den av staten anses vara körduglig.

Det var den. With flying colors skulle jag nästan vilja tillägga. Inte en endast liten kommentar om att till nästa gång måste du nog göra det eller det. Nehe inte då, den susade igen med ett allt ser jättebra ut. Kanoners...

Just det där med att besikta bilen är inte ett av mina favoritmoment. Kommer ni ihåg känslan man fick i magen när man skulle köra upp? När man vet att man har 40 min framför sig där någon ingående ska granska hur du manövrerar en bil. Med den där himla plattan som dom hela tiden frisk klottar hemliga saker på. Jag fullkomligt hatade det, jag hatar att granskas. Det gör mig nervös, och jag presterar sämre.

Lite likadant känner jag när jag kommer till bilbesiktningen. Där jag återigen finner mig i en situation där det ska granskas, om någonting som jag har extremt lite kännedom om. Eh, kanske inte extremt da, för jag kan faktiskt fixa en hel del på en bil själv. Men ändå, vad fan vet man om hjulaxlar och tramplådor. Not a damn thing skulle jag säga då.

Men det känns mycket bra nu, när jag kan segla i två år till utan att bekymra mig om detta...:D